Som jag skrev i min blogg förut har vi varit på semester, denna gång bar det av till Dalarna. En resa jag länge velat göra. Dels för att se naturen och kulturen men även för att ta reda på vad det var som verkade påverka min farfar så mycket att han valde att återkomma dit under stort sett hela sin karriär som konstnär.

Under onsdagen besökte vi det inspirationssprängda hemmet i Sundborn, nämligen Carl och Karin Larssons. Förutom att det var en fröjd att ta del av deras verk som finns kvar i hemmet, bar resan inåt. Besöket väckte något inom mig. Genom deras hem förmedlades en känsla av frihet och livsbejakande anda. Jag fascinerades av Larssons förmåga att tro på sig själv och sedan våga vara det till hundra procent. Något som jag alltid förundrats över är människor som verkar förhålla sig till livet så oskuldsfullt, så naivt på något sätt. Som ett barn som målar eller dansar bara för att det vill det. Friheten till livets gåva självt. Att leva det liv som vi fått som gåva fullt ut och inte snåla med liv när man ändå lever.

Jag förstod även för första gången varför min farfar, konstnären Nils, att efter en av sina många resor till dalarna bestämde sig för att byta några av husets tidstypiska Västerbottens fönster till just blyinfattade dalafönster. Inte så klokt eller tidstypiskt för en sådan byggnad, kan jag nog ha tänkt en och två gånger. Men jag tror att han som jag, blev inspirerad av Larssons småtokiga känsla för att göra som han själv ville. Är det fint med blyinfattade fönster så är det, oavsett om man bor i Värmland, Dalarna eller i en bit flerhundraårigt västerbottniskt kulturarv.

Vi som lever kvar nu får helt enkelt leva med att se en del av farfars åsikter finns kvar även om vi kanske inte alla gånger delar samma smak. Jag gillar tanken av att inte allting är utbytbart i en tid när allt verkar kunna bytas ut. Vissa saker måste få vara som det blev.